Daniels blogg

 

Den här posten skapades ursprungligen som en Google+-kommentar, ett svar på en fråga om begreppet memer förflackats? Eftersom jag tidigare kallade mig "Meme Creator and Catalyst", men nu övergett titeln, då jag tyckte att begreppet dragit iväg åt ett håll som kändes alltför smalt - för mitt ego, kanske ;) - var frågan så intressant att jag la lite extra tid på svaret. 

 

När begreppet mem myntades, 1976 av Richard Dawkins var det som generell förklaring till hur alla sorters idéer sprids med människor som bärare, analogt med Darwinismens syn på gener. Memer kunde vara allt möjligt i samhället, från enskilda ord till religioner.

 

Idén om memer har vidareutvecklats av bland andra Dan Dennett och Susan Blackmore, som bägge pratat på TED om detta:

 

http://www.ted.com/talks/lang/en/dan_dennett_on_dangerous_memes.html

 

http://www.ted.com/talks/lang/en/susan_blackmore_on_memes_and_temes.html

 

TED försöker förresten själv vara en curator för idéer med såväl kvalitet som bärkraft.

 

Men numera används begreppet kanske huvudsakligen för att beskriva företeelser som sprids viralt på nätet, och speciellt för populärkulturella fenomen. 

 

När jag läser upp listan som sägs utgöra 2011 års toppmemer, så vet sonen precis vad jag pratar om. Det handlar med ett par undantag om trivialiteter, och listan toppas av Rebecka Black.

 

- Vem är det? undrar jag.

- Chilla pappa, säger sonen. Tänk på att nätet numera är en plats för precis alla. De flesta tänker inte som du.

 

Så minns jag lite vagt att jag faktiskt ramlat på en video med Rebecka Black under året. Men inte fick den memen fäste hos mig.

 

Så börjar jag och sonen prata kvantitet vs kvalitet, och vad som är viktigt att hålla sig ajour om.. - diskussionen drar iväg åt nya håll, och lämnar därför denna blogpost... 

Så tillbaka till memerna...

 

På Wikipedia finns Sub-begreppet "Internet meme", som i svensk version kallas "Internetfenomen", villket jag tycker är en bättre benämning på populärkulturella företeelser viralt spridda via digitala kanaler.

 

Men det finns memer som liksom dessa internetfenomenen skapas och sprids via nätet - och på grund av nätet - men som även har en långsiktig påverkan på våra liv i stort.

 

Jag tror man hittar dem om man ställer frågor som dessa: Vad gör nätet med vår tro på auktoriteter? Hur förändrar digitala sociala nätverk  synen på relationer, kärlek och sex? Finns det någon religion i nätkulturen? Vad finns det för digitala livsstilar?

 

Vem ställer dessa frågor?

 

Svar på: Är sociala intranät dömda att misslyckas?

Jämfört med e-post är användningen av sociala medier är väldigt ojämnt fördelad. "Än så länge" säger en del. "Det beror på personligheten" säger andra. Jag lutar åt det senare. Man kan se samma tendenser IRL, tex på konferenser. Ett litet antal personer är aktiva och ställer frågor, och vill interagera, medan de allra flesta drar sig för att ge sig ut på den öppna arenan.
Men det är inte nödvändigtvis samma personer som är aktiva i sociala medier som i andra sammanhang. Därför kan olika kanaler komplettera varandra, snarare än att man ska försöka pressa in människor i situationer de inte vill vara i. Tex har små slutna communities, med kända användare helt andra användningsmönster än stora öppna forum.  

Här är min presentation från förra veckans konferens, med den breda titeln "Sociala Medier 2011"..

 

 

 

 

From Eduserv Symposium 2011

Simon Wardley: Situation Normal, Everything Must Change

 

…and here are the 344 slides :)

 

Oj oj oj, varför försvann de?

Some rights reserved by Walraven

 

Vissa råkade klicka på någon lockande annons till höger, och har sedan dess inte synts till. De svek sina vänner till förmån kommersiell masskonsumtion. Många menar därför att Facebook föll på eget grepp. Alltför många, alltför personliga och riktade erbjudanden i högerspalten och användarna faller ur ramen.

Men det sägs också att vissa funktionalister återgått till den trygga e-posten.

Och några påstås inte ens vara kvar i cyberspace, utan ägnar sig åt mer köttiga saker.

Jag såg en människa som var ute och gick i skogen häromdagen - på bästa Facebook-tid!

Och i en mellansvensk stad lär en kvinna ha suttit på en parkbänk med en bok i knät.. Där vi vant oss vid att surfplattan ska vara.

Extrema saker händer..

Tänker på barnen och deras leksaker. Hur ofta händer det att man fortsätter leka med prylen man så hett önskat sig - efter de första fem minuternas upphetsning? Kanske måste Facebook fyllas inte bara med vänners statusar. Kanske räcker inte sex miljarder uppladdade bilder varje månad? Kanske måste vi har fler nya prylar istället för vänner. Nya knappar att trycka på.

Some rights reserved by familymwr

Men om ni väntar till i höst, så ska ni se att när mörkret sänker sig över norra halvklotet, då kommer de som somnat i solstolen, och kanske även upptäckarna, de som ständigt verkar sukta efter nya saker, då kommer de tillbaka till det trygga baslägret. Där vänner är, och där man kan vara sig själv. Eller åtminstone måla på sin fasad.

 

Crowdsourcing, det nya sättet att få saker gjorda har sina sidor. Eller sina ansikten.

Något som slog mig när jag såg den här presentationen, som visar ett antal projekt där crowdsourcing varit en viktig del i processen, är att datorerna aldrig haft det lätt. Inte i det stora hela.

Och det är för att de är urusla på sammanhang. Om än bra på detaljer. Ber du en dator utföra något, så måste det vara avgränsat, men då gör den det du bad om, utan att fråga varför. Men då blir det ofta sämre än när vi själva gör det. Tex när det gäller att spela musik.

Men vi arbetande människor, instoppade i industriella processer hamnar ofta i samma läge. Vi gör vår lilla bit, utan att han överblicken. Det leder dels till att vi gör det vi gör sämre, mer datorlikt, utan förmåga att göra det lilla extra - men också till att vi riskerar att bli ersatta av maskiner.

I den här presentationen ser man bland annat hur datorernas tidiga, tafatta försök att härma mänsklig sång varit utgångspunkt för onlinearbetares lika tafatta försök att bidra till att åter förmänskliga sången. Mikrojobb, a la den mekaniska turken riskerar att göra oss till automater.

Bättre då att låta människor se mönster och sammanhang, och lämna småsakerna till maskinerna.

Men, och det är det paradoxala när det gäller crowdsourcing, lägger man ihop allas bidrag, så blir det ändå mänskligt, och därför ganska vackert, tycker i alla fall jag.

Hoppas ni nu blivit tillräckligt nyfikna för att titta, och lyssna:

 

Lyssna mer här: http://www.bicyclebuiltfortwothousand.com/

 

A nice starter for Connections customization…

 

I förra veckan pratade jag vid två tillfällen om framtidens digitaljobb, som, för att göra en lång historia kort kan sammanfattas i följande punkter:

• Kunskapsarbetare kommer att arbeta främst med hjälp av sitt eget personliga nätverk, i sociala medier.
• World of Warcraft-ledare hanterar teamen och ser till att de går åt rätt håll.
• Enklare uppgifter läggs ut som mikrojobb på nätet, tex på mturk.com – den “mekaniska turken”
• All IT ligger i molnet, ständigt tillgänglig och skalbar.
• För att öka engagemanget utformas verksamheten utifrån spellogik.
• Affärsmodellerna kommer att vara i ständig förändring. Förr eller senare blir allt gratis. Det gäller att vara snabb med att implementera nya affärsmodeller innan de utkonkurrerats av nya.

 

Dags för eftertankens kranka blekhet.. Dags för lite kritiska röster :)

• Kunskapsarbetarna – hur många är de egentligen? Vem ska göra något på riktigt? Och sociala medier – vad är väl detta om inte slöseri med tid?
• Wow-gamers kan man ju inte lita på. De försvinner in i sina egna världar så fort det blir lite jobbigt.
• Digitalt slavarbete på mturk borde förbjudas!
• Molnet är den största bubblan på tio år inom IT. Sällan har så mycket sagts om så lite.
• Spelifiering funkar inte, eftersom de flesta faktiskt inte tycker om att tävla.
• Affärsmodellerna är väl desamma som alltid – sträva efter monopol så vinner du. Är det bara Apple som kan förstå detta?

Eller vad tycker du?

 

"Framtidens arbetsplats", med tankar kring transparens, institutioner/diktaturer och kunskap vs. nätverk. Kan vi streama ett sådant event?

Det var frågan jag fick för ett tag sedan. Eftersom jag känner Per Falk sedan tidigare, vet jag att han inte väjer för nya idéer i undervisningen på Nacka Gymnasium.

Här kan ni se resultatet, ett event, om Social Future 2011, men detta var snarare ett metaperspektiv. Eleverna anordnade nämligen detta själva, hela konferenspaketet, med webbsändning, webbdesign, marknadsföring, moderatorer och backchannel.

Själv var jag alltså något av en statist i denna spännande undervisningsform, full av engagerade elever. Inte minst själva webbsändningen blev väldigt bra, med hjälp av Petter Karlsson och Björn Falkevik. Och jag fick också träffa Heidi Harman, som bidrog med erfarenheter från startups och GeekGirlMeetup, och gav många bra råd på ett sätt som jag tror verkligen inspirerade eleverna.

Fantastiskt bra initiativ Per :)

Läs mer om Social Future 2011

eller titta på oss här:

 

 

 

Mina bilder finns här, under creative commons-licens:

 

Att "social collaboration", eller "social" som allt fler väljer att vardagligt kalla området (på engelska förstås..) ökar produktiviteten i förändringsprocesser finns det numera gott om exempel på. Ändå går det ofta trögt att implementera denna typ av verktyg i traditionella organisationer. Det finns förstås flera anledningar till detta, och en av de viktigaste är att organisationen inte lever under ett tillräckligt stort förändringstryck. Antingen går det, för tillfället tillräckligt bra, och behovet av förändringar är därför begränsat, eller så har man ett verkligt behov, men väljer att ducka för detta på grund av rädslan för själva förändringen.

Hur stort är förändringsbehovet där du jobbar? Räcker det med små förbättringar av det som redan görs, eller finns det även behov av mer radikal innovation? Hur kommer det att se ut om 3-5 år?

Detta påverkar business caset för generell social collaboration, dvs lösningar som spänner över organisations- och projektgränserna.

 

IT-minister Anna-Karin Hatt har tagit initiativ till en “Digital agenda för Sverige”, “en sammanhållen strategi som syftar till att statens befintliga resurser ska utnyttjas bättre.”

Agendor och strategier har vi sett förr, men det intressanta den här gången är att arbetsformerna runt detta arbete är mer öppna än vanligt, och även inkluderar sociala medier. Vi kan skönja ett nytt sätt att bedriva politik, som kanske kan sprida sig till andra områden än IT. Sociala medier sätter konversationen i centrum, i motsatts till tex tidningars debattsidor. I helgen skrev Jan Björklund just på DN debatt om katederundervisning, och reaktionen på nätet lät inte vänta på sig, inte minst på Twitter. Ministern var dock inte närvarande - Han hade gjort sitt statement.

Arbetet med den digitala agendan är mer konverserande. Man kan följa arbetet på Twitter, sök på #dafs, och Anna-Karin Hatt är aktiv, personlig och kommunikativ. (Jan Björklunds twitterkonto är däremot inaktivt)

Det finns alltså ingen enhetlighet i regeringens användning av sociala medier, och det är inget konstigt - Det är så här det ser ut i de flesta organisationer just nu – En slags digital klyfta har uppstått. Aktiviteten i de sociala medierna är till stor del personberoende, och det ligger i mediets natur att det blir så. Ärlig kommunikation grundas inom individen och är svår att beordra utan att man förlorar idén med det personliga.

Ett par av de rundabordssamtal som hållits kring den digitala agendan har förresten filmats och lagts ut på nätet:

 

IT i skola och undervisning:

 

E-förvaltning och digitala samhällstjänster:

 

För länge sedan (för 100 000-tals år sedan..), då var jag och min omvärld, min umwelt i stort sett samma sak. Det fanns inget tydligt ego, världen var vår identitet. Sedan dess har jaget stärkts, av språk, bilder, tankar och medier - och gränsen mellan mig och det andra blivit allt tydligare. Behovet av en egen identitet och självförverkligandet exploderade under slutet av 1900-talet. Dokusåporna exploaterade oss som indivier, men rörde också till det. Identitiet och integritet hamnade i ett motsatsförhållande.

De digitala sociala nätverken har skapat helt nya förutsättningar. Vi är inte längre beroende av massmediernas krassa affärslogik, utan kan skapa vår egen plattform, där vi själva väljer identitet och graden av integritet. Men detta gäller så länge vi inte fastnar i strukturerna. Facebook kan bli en sådan, något som man måste förhålla sig till, och vars regler och manér inte undgår någon.

Sett i ett lite större perspektiv finns det dock mängder med möjligheter i den nya digitala världen, och trenden går mot en fragmentisering av individen. En uppdelning i multipla identiteter, i mer eller mindre transparenta celler, mer eller mindre sammanhängande. Vi delar med oss av allt mindre delar. Enstaka tankar sprids fritt via Twitter, och kan tillåtas få fäste och gro i helt andra sammanhang än vad som var tänkt från början. Memerna börjar ta plats, kanske till och med ta över nätet. Individerna blir nödvändiga noder där idéer kan behandlas och förädlas, men bara tillfälligt, för snart måste de ut igen, ut i nätet för att göra skillnad.

Den digitala fragmentiseringen av det mänskliga leder till nya former av individualism och kollektivism. På sätt och vis är vi på väg tillbaka till ursprunget.

 

Some rights reserved by Alejandro Hernandez.

 

Eller: Fick du nya perspektiv i matematikundervisningen?

Tittar på På spåret, och ser två duktiga lag, som kan överraskande mycket om sånt som man numera kan slå upp i Wikipedia. Men de har också förmågan till associationer, och kan ibland retsamt snabbt hitta destinationen.

Den här gången hamnar de i Aten, och en av följdfrågorna visar sig handla om matematik. "Nu blir det matematik, då slutar jag lyssna" ser jag i mitt Twitterflöde (Bred TV ses bäst tillsammans Twitter numera..). Och det är ju något av en allmän mening i Sverige att matematik är för speciella människor, och det är snarare klädsamt än pinsamt att påpeka att man inte hör till dessa. Däremot är det populärt att klaga på skolan, och inte minst dagens matematikundervisning. "Eleverna blir bara sämre och sämre", säger den indignerade äldre generationen.

Så, tillbaka till På spåret, och dessa allvetande, något äldre människor som fram till nu excellerat i kunskap om allt möjligt. Nu får de frågan:

En cirkel har diametern 20 cm. Vad har cirkeln för area, mätt i kvadratcentimeter?

De får inte bara frågan, de får även en cirkel inskickad i burarna, i naturlig storlek, 20 cm i diameter, så det är möjligt att göra en "reality check" utifrån ett framräknat resultat. Nu börjar man räkna, hit och dit, i en stressig miljö, men de har ju klarat detta fantastiskt tidigare, när det gäller geografi, samhällskunskap, kultur och allt möjligt.

Men det går inte bra. Alla vet att Pi ska vara med. Alla vet att Pi är typ 3.14. Sånt sitter. Sedan börjar man räkna, men inget av lagen verkar ha fattat det där med yta. Det där med "kvadraten", som ju till och med nämndes i frågan. Det där med upphöjt till 2. Det är ju det som är det viktiga, annars hamnar man helt snett. Om sedan Pi är 2, 3 eller 4, eller om det är diametern eller radien som ska kvadreras, det är inte lika viktigt.

"Jag hade lätt matte och gick humanistisk linje", försöker en. "Det här ingick i lätt matte" säger Luuk.

Bägge lagen räknar, omedvetet, ut cirkelns omkrets istället för arean. Bägge lagen räknar helt enkelt ut Pi gånger diametern. För säkerhets skull undviker man huvudräkning, och man kommer ihåg hur man multiplicerar två tal via uppställning. Eller nästan... Ett lag räknar åtminstone rätt, 62,8 tycker man (fast har man hunnit med en reality check?). Det andra laget gör en fantastisk uträkning (sorry, jag måste bara visa):

20,00
03,14
-------
8000
2000
6000
------
16000

Och svarar då (efter en reality check antar jag) 160 kvadratcentimeter.

Inget av lagen lyckas hitta själva ytan i lösningen. Man hamnar inte i planet. Och det är ju det som är det viktiga, och som man borde lärt sig i matematikundervisningen.

Att man sedan måste krångla till det med uppställningar man lärt sig i skolan och sedan glömt bort hur man använder är en annan sak, miniräknare finns ju överallt, och huvudräkning passar inte alla.

Jag ropar på min son, jag måste kolla, detta är väl inga problem för någon som går i dagens skola? Nej, inte för sonen i alla fall. Han har full koll på formeln:

Pi gånger radien i kvadrat, Pi*10*10 = Pi*100 = 314 kvadratcentimeter. 10 sekunder tar det. I huvudet förstås. Sonen (som går i ettan på ett estetiskt program) äger...

Har han även full koll på varför det är som det är? Vad kvadrater och cirklar har gemensamt? Vad som händer när man multiplicerar en längd med ett tal, och när man multiplicerar en längd med en längd? Jag vet inte, men tror (fördomsfullt?) att här har matematikundervisningen fortfarande mycket att förbättra.

För det  är ju en poäng med detta, om man vill förstå världen. Att förstå skillnaden mellan linjer, ytor och rum. Att förstå dimensionerna bättre. Inklusive tiden. Och det borde verkligen ligga i tiden, om man tittar på var vetenskapen står. Att förstå dimensioner är att förstå nya perspektiv, att titta på saker utifrån. Har ännu inte läst i mitt Twitterflöde: "Ja, nu pratar de om nya perspektiv, och om vad som händer i världen, då slutar jag lyssna".

Vi människor har begränsade resurser att hantera dimensioner, eftersom vi befinner oss mitt i, men några vet trots allt lite mer, om ännu fler dimensioner än de vi själva kan uppleva, och hur de påverkar oss. Här kan man försöka hänga med ända till den tionde dimensionen. Titta på den snabbt med kommentarsfunktionen avslagen, eller pausa med kommentarer:

Hm.. det är lite svårt att hänga med, men jag inbillar mig att det hur som helst är en berikande övning för intellektet :)

 

I en kommun som låst sin IT-miljö som mycket som möjligt, fick jag nyligen uppleva det jag kallar medioker IT: Man kunde, för att få lite IT-frihet beställa en så kallad fristående dator. Förutom datorhyran betalade man då närmare 1000 sek för dessa tre tjänster:

1. Tjänsten “Ingen support”

2. Tjänsten “Inget nätverk”

3. Tjänsten “Möjlighet att köra CD-skivor”

 

Men här är datorerna öppna från början: